Två väldigt olika intervjuer väntas nästa vecka. I tisdags fick jag svar på ett jobb jag sökt och de vill att jag kommer på en första anställningsintervju nästa fredag. Det är ca 50 minuters pendling med bil men det kan vara överkomligt. Är just minst sagt trött på att vara arbetslös. Jobbet är som IT-tekniker så det lockar ju ganska ordentligt!

 

Andra intervjun jag ska på är på måndag förmiddag. En lokaltidning hörde av sig till sångerskan i bandet jag spelar i och vill skriva en artikel om oss. Då hon ligger på sjukhus föll det på mig istället. Har haft mailkontakt med reportern och uppenbarligen är Ola Magnell och Bob Dylan (vars musik vi tolkar) personliga favoriter till honom. Så utgångsläget är ju bra. :-) Lite nervös inför båda intervjuerna men väldigt spännande!

Nu ger jag mig in på ett farligt område. Är inte speciellt politiskt insatt, men jag är ändå intresserad. Jag vill ju lägga min röst rätt nästa år. Nyss satt jag och tittade på Moderaternas stämma som sändes på TV. Där pratas det nästan endast om att jobben är det viktigaste och för att nå god välfärd och frigöra fler arbetstillfällen så behöver skatten sänkas. Rätt snart efteråt hörde jag från panelen att man strax innan själva valet kan se vilket parti som "ger just dig" mest pengar i fickan. Men ska jag vara ärlig struntar jag helt i vilket parti som skulle ge just mig mest pengar. Är det det som innebär välfärd, så blir jag lite rädd.

 

Själv vill jag att min gamla farmor ska få bra vård. Hon ska inte behöva ha liggsår. Jag vill att mina vänner som är sjukskrivna inte blir utförsäkrade efter ett år. Det finns inte på kartan att de kan börja jobba efter redan ett år. Jag vill att de som finns utanför samhället, men som behöver hjälp, ska få den hjälp de behöver. De som tvingas gå på bidrag ska ha ett drägligt liv. Varför måste man hela tiden gå runt och se till sig själv hela tiden? Det finns andra här i vårt land som behöver hjälp. Jag kan tänka mig att betala mer i skatt, så länge pengarna går till de som behöver. För om de nu ska sänka skatterna ytterligare - vilka kommer då att drabbas? Pengarna måste tas någonstans ifrån. Tidigare har bidragen sänkts, så att de som lever på socialbidrag i princip ligger på gränsen för vad som klassas för "fattigdom" - om jag inte minns helt fel.

 

Tidigare röstade jag höger, nästa år kommer jag med stor sannolikhet inte att göra det.

Sådär, nu har jag blivit avtackad på riktigt! 9:30 blev jag hämtad av min f.d. chef och då körde vi norrut till Gamleby där vi (två f.d. kollegor + min f.d. chef + jag) åkte ut med en motorbåt för att fiska och grilla. Jag ville inte fiska, men jag fick håva in en gädda som en av dem fångade. När vi hade grillat höll de ett kort, roligt tal och gav mig lite saker. Det jag blev gladast för var förstås när de sa

 

... och så fick jag detta:

Trodde ju aldrig att jag skulle leda en barnkör men nu har jag faktiskt fått ett vikariat som just ledare för en sådan. En av barnkörerna i kyrkan jag är engagerad i behövde en ledare då ordinarie är sjukskriven. Barnen är i åldrarna 7-8 år och det kan vara upp till 8 stycken i gruppen. Idag var det bara 4 stycken, tack och lov. Något annat jag är glad för är att det finns en hjälpledare som har varit med länge, som kunde ta mycket ansvar. Så jag fick lära mig lite hur upplägget brukar vara.

 

Sen kändes det ju inte så skoj att jag inte hade ackord till sångerna så jag fick spela på gehör. Gick helt okej, men visst blev det fel här och där. Blir väl bättre när jag inte är lika nervös. Men nu måste jag börja lära mig fler barnsånger, helst kristna. Inte så lätt då det verkar vara svårt att få tag på inspelningar, men det får jag lösa på något sätt. Har ju ändå inget bättre för mig om dagarna då jag är arbetslös..

Igår blev jag avtackad från jobbet. Fick faktiskt en väldigt fin blomma, vilket gjorde mig glad. Sen blev det inte mycket jobb utan främst överlämning, fick se till att dokumentation om allt jag gjort under de 1 år och 9 månader jag jobbar där fanns, det kom personer som ville tacka mig mer personligt osv. Det kändes faktiskt ingenting speciellt precis när jag åkte därifrån, men när jag nästan var hemma kom en våg av tomhet över mig. Känns märkligt att aldrig mer åka dit. Hade väl inte känts lika jobbigt om jag haft något nytt att gå till, men nu är det Arbetsförmedlingen jag ska till. Och det känns ju inte överdrivet skoj.

 

Men jag får försöka gilla läget och inte tänka negativt. Situationen är ingen jag kan påverka ändå, mer än att jag fortsätter att aktivt söka jobb. Sen har jag ingen större lust att vända på dygnet helt, så därför är jag uppe redan nu. Snart ska jag iväg för att träna och sen kl 10:00 öppnar Arbetsförmedlingen. Får ta med arbetsbevis från mitt senaste jobb för resten bör de fortfarande ha registrerat då jag var där för två år sedan. Eller har jag helt fel?

Fick jobbet! Nu måste jag snart ta beslut om jag ska ha det eller inte. Dags att börja väga för- och nackdelar med flytt och byte av jobb. Hur som spännande! :-)

Idag ringde de från rekryteringsföretaget, där jag var på intervju i fredags. Arbetsgivaren ville träffa mig på torsdag för en mer ingående intervju. Med tanke på att intervjun i fredags varade en timma kommer detta säkert bli en tuff en. ;-)

 

Hur det än går vet jag inte om jag vill ha jobbet, men vi får väl se hur intervjun går - jag kanske trivs bra. Då jag har betydligt lägre lön än kollegorna ska jag förmodligen sätta press på chefen att antingen ge mig ökad lön eller så går jag. Kan ändå bara få förlängt året ut, sen får jag gå. Så jag känner inte för att gå där ett halvår till för en slavlön. Hur mycket är jag värd för dem egentligen? Jag har inte kunnat löneförhandla hittills under de 1,5 år jag arbetar där, men om jag säger "får jag inte x i lön så skriver jag inte på förlängningen" är det upp till dem. Det kommer bli tungt för dem - det vet jag i alla fall.

Igår körde jag och en vän till Linköping. Skönt att ha med sig sällskap - vägen blir lätt dryg annars! Började med arbetsintervjun vilket gick bra. Men det är en stor anspänning och flera frågor som får en att tänka till lite. Vanliga frågor verkar vara:

 - Vilken roll tar du i en grupp?

Efteråt var jag helt slut i hela kroppen. Blev ju inte lättare av förkylningen. Men efter en glass och cola orkade jag vandra runt på stan och titta i affärer. :-) Måste säga att jag tycker Linköping är en fin och trevlig stad. Fina smågator. Trevliga uteserveringar där det känns betydligt mer rymligt än här i Kalmar.

 

Nu väntar jag på svar från han som intervjuade mig. Eventuellt ska jag dit igen på torsdag för en uppföljningsintervju och för att träffa dem jag kommer att arbeta med, om jag får jobbet.

Har precis gjort all färdkost, skrivit ner adress intervjun är på och äter nu frokost. Strax ska jag åka och hämta en vän, för att sen köra till Linköping. Blir trevligt med en roadtrip! Sen hoppas vi båda på att det finns flera trevliga affärer så vi kan shoppa en del. :-)

När det gäller vissa ämnen är min kollega riktigt bra. Då det inte verkar finnas någon chans för mig att få tillsvidareanställning utan som bäst förlängt året ut håller jag på att söka jobb. Igår blev det bestämt att jag först ska ha telefonintervju imorgon (onsdag) och sen en intervju i Linköping. Jag berättade det för min kollega och sa att jag skulle gå in till chefen och säga att jag behöver ha ledigt på fredag för att kunna åka till Linköping. Då sa kollegan "Gå då in och säg att du ska på intervjuer till två jobb som verkar väldigt intressanta. Att du förstår att det är mycket här just nu men att du måste se till att du får tillsvidareanställning. Du är inte skyldig detta företaget någonting utan det är bäst att peka med hela handen och sätta press på dem. Precis så gjorde jag innan jag fick fast här.".

 

Klokt sagt och jag gjorde ungefär så. Sa att jag skulle på två intervjuer och att det kändes lite dumt men att jag ville ha tillsvidareanställning. Han förstod mig och sa att han skulle fixa fram papper för förlängt så snart som möjligt. Han blev säkert lite svettig, men det är bara bra. Kan de inte bara erbjuda mig en tillsvidaretjänst istället för all denna förlängning hela tiden? =/

Snuvig, trött, hostig, huvudvärk, hes, halsont, klen och eventuellt febrig. Trots det vill jag inte sjukskriva mig. Jag vill inte få ännu lägre lön än jag redan har. Rastlösheten som skulle infinna sig om jag stannade hemma skulle vara hemsk. Så länge jag stoppar i mig panodil eller liknande kan jag överleva dagen. Har hittills aldrig i mitt liv sjukskrivit mig från jobb, så det ska mycket till för att det ska hända. Däremot är det jobbigt att sitta i supporten sådana här dagar då det gör riktigt ont i halsen när jag pratar. Dessutom har jag extra svårt att göra mig hörd. På förmiddagen ska kollegan och jag över till kontoret på Öland och då får vi stanna till vid Ölands Köpstad för att köpa halstabletter. Det kommer behövas idag.

Stress kan påverka en negativt både fysiskt och psykiskt. När jag är på jobbet och känner att jag börjar bli stressad försöker jag ta några djupa andetag, säga till mig själv att "detta är faktiskt bara ett jobb, jag lever inte för att jobba utan tvärtom", och sen fokusera på det viktigaste. I Aftonbladet stod det idag att en man blivit förlamad av stress. Min gissning är att det ligger mer bakom än "bara" stress, men stressen har säkerligen varit en stor bidragande faktor.

 

I början står det att han inte har haft semester på flera år. Senare står det att han inte haft semester på två år. I mina öron låter "flera år" som i alla fall 5 år, inte mindre i alla fall. Jag känner ett par som inte har haft semester på 25 år för att de jobbat året runt och dessutom haft jour dygnet runt under alla år. Inte mycket till liv om man frågar mig, men de får väl njuta snart när de båda är pensionärer.

 

Sammanfattningsvis tycker jag att det är en tragisk historia att mannen blivit förlamad, men jag tror att det ligger mer bakom än stress. Något annat som hänt. Kanske för att jag läste det på Aftonbladet och inte såg det på dn.se. Om någon kan presentera flera mer tillförlitliga källor kan jag köpa historien.

Nu är snart denna vecka slut och en ny står för dörren. Det har varit en vecka fylld av blandade känslor. Har blivit morbror till en änglalik flicka, som jag fick träffa idag. Kändes fantastiskt att få hålla i henne!

 

En ny arbetsvecka innebär att återigen få träffa sina arbetskamrater, som jag börjar tycka mindre och mindre om. Tyvärr. I början trivdet jag väldigt bra, men numera är jag aningens skeptisk till vart jag har dem. Jag brukar inte vara svår utan kan gå med på det mesta. Att bli kallad "valpen" eller "din lille råtta". Att alltid sitta i baksätet när vi åker på lunch. Att de klagar på min musiksmak. Däremot tycker jag inte det är lika okej när de nedvärderar mig eller ser sig själva som mer viktiga. Som när kollegorna försökte logga in mot en NAS-enhet och hade glömt lösenordet. Då frågade jag "har ni provat med ...?" och fick till svar "tyst med dig".

 

Det händer även att vi skojar lite med varandra; stoppar in papper i nätverksuttaget så att den andra inte kommer åt nätverket, eller liknande. Men det gäller att välja sina tillfällen - det får inte störa arbetet eller hända när man är stressad. I fredags när jag satt med en kund i telefon som hade IT-problem tänkte jag koppla upp mig mot dennes dator. Då förlorade jag Internetkontakt, på grund av att mina kollega micklade med någonting. När jag väl hade rätt ut det och skulle koppla upp mig mot användarens dator på nytt startade min dator om, och startade sen upp i felsäkert läge. Hur jag än gjorde startade den i felsäkert läge. Då hade min kollega ändrat så kallade "boot-inställningar". Jättekul när både mitt jobb och kundernas tid blir lidande.

 

Får försökte släppa det och ignorera kollegornas bus, och förhoppningsvis lugnar de ner sig snart.

 

Godnatt gott folk!