Gjorde SVT's valkompass. Detta resultatet tror jag mer på än när jag gjorde Expressens eller vilken det nu var, där Moderaterna låg på förstaplats och Sverigedemokraterna tvåa. Uhm, tveksamt.. Såhär blev det i alla fall;

 

Har märkt att många av helgerna är nästan lite för uppbokade. Mycket musik blir det, vilket är roligt. Men det börjar nästan närma sig gränsen till när jag inte njuter av det längre och då måste jag börja dra ner på det.

 

Ikväll är det i alla fall spelkväll hemma hos mig. Har bjudit in ett tiotal kanske men endast två har tackat ja. Sen finns det tre "kanske" och ett gäng som var upptagna. Får väl se hur många som dyker upp.. vore ju trevligt om vi blev några stycken. Imorgon ska jag leda lovsången i en kyrka i Kalmar, efter att Jonas Helgesson har pratat. Tror att det är om hans bok Ett CP-bra liv. Skulle väl vara ca 220 pers där. Dagen därpå ska jag vara ljudtekniker när Py Bäckman kommer till en kyrka här i stan. Inte fel att få betalt för att lyssna på musik. :-) Visserligen lite ansvar, men det ska nog gå bra.

 

Nästa helg är också fullbokad och helgen därpå också. Men sen så ska jag äntligen åka till Norrköping! Det ska bli väldigt skönt kan jag tala om. Trevlig stad och så får jag träffa trevligt folk. :-) Sen var det väl tal om att vi skulle se Game of Thrones s04e01 som har premiär den helgen. Inte helt fel!

Det är spännande med drömmar. Kan absolut vara påfrestande att drömma obehagliga drömmar, vilket jag tycker mig göra betydligt oftare än jag drömmar trevliga drömmar, men det är ändå spännande. Häromnatten hade jag en sådan natt där jag drömde lika olika saker. Den ena var bara att någon tyckte jag skulle raka mig bättre, så det var inte allt för farligt.

 

I den andra drömmen träffade jag på flera gamla vänner jag inte längre umgås med. Så jag satte mig med bredvid dem och pratade en del. En känsla av att jag inte hörde dit och kanske inte riktigt var välkommen svepte över mig, men jag tyckte ändå att vi skulle kunna prata lite. Vi hade ändå känt varandra längre. Så jag stannade kvar, trots att det kändes obehagligt. Sen skulle den ena gå hem så jag tänkte att jag kunde följa honom en bit på vägen för att hinna prata lite mer. Helt plötsligt avbryter han mig och säger "Varför gör du det här, Per? Du bryr dig ju egentligen inte." Sen vände han mig ryggen och gick och jag vaknade med en tung känska.

 

Jag tänker att om man har folk omkring sig som man på något sätt umgås med som man inte har något utbyte av ska man fundera på varför man faktiskt har kontakt med dem. Tar det bara energi är det lika bra att bryta. Man lever bara en gång. Lika bra att göra det bästa av tiden vi har här på jorden och inte slösa bort tid på onödiga saker eller personer. 

 

Idag fick jag ett samtal av en vän "Men Per, du har ju inte sagt att du är med i tidningen!". Trodde inte artikeln skulle publiceras förrän imorgon. Måste säga att den ändå blev helt okej. Var ju nervös innan. Bara en bråkdel av det journalisten och jag pratade om kom med, men det är väl inte konstigt. Hade blivit flera sidor annars. Så, då får vi se om det leder till fler spelningar/större uppslutning vid våra spelningar. Här kommer i alla fall artikeln:

 

Idag på förmiddagen träffade jag en reporter från en av de lokala tidningarna. Var nervös när jag gick dit, men det lade sig ändå hyfsat under vårt samtal - han var lätt att prata med. Anledningen med intervjun var att han ville skriva en artikel om bandet jag är med i. Då endast jag kunde vara med sa han att det fick bli profilinriktad artikel med fokus på mig. Blev ju lite uppskrämd men det fick gå bra. Så han var intresserad av mina influenser, vad jag lyssnar på, vad jag arbetar (eller söker jobb) som, varför jag vill bo i Kalmar osv. Men även förstås mycket om bandet; hur vi startade, hur det kom sig att vi riktade in oss på Ola Magnell och Bob Dylan. 

 

Efteråt blev jag vettskrämd för om jag nu kommer göra bort mig i media. När jag blir nervös pratar jag mycket och säger en del jag kanske ångrar att jag sagt. Fast å andra sidan var jag ärlig i det jag sa, så det kanske inte gjorde så mycket. Frågan är om jag sa för mycket.. Hur som, han ska skicka artikeln till mig imorgon så jag får läsa igenom den och godkänna den innan den går i tryck. Det är tacksamt. :-)

Läste en artikel som skrämde mig. Läs här. Usch, nu blev jag ledsen!

Sådär, nu har jag blivit avtackad på riktigt! 9:30 blev jag hämtad av min f.d. chef och då körde vi norrut till Gamleby där vi (två f.d. kollegor + min f.d. chef + jag) åkte ut med en motorbåt för att fiska och grilla. Jag ville inte fiska, men jag fick håva in en gädda som en av dem fångade. När vi hade grillat höll de ett kort, roligt tal och gav mig lite saker. Det jag blev gladast för var förstås när de sa

 

... och så fick jag detta:

Igår blev jag avtackad från jobbet. Fick faktiskt en väldigt fin blomma, vilket gjorde mig glad. Sen blev det inte mycket jobb utan främst överlämning, fick se till att dokumentation om allt jag gjort under de 1 år och 9 månader jag jobbar där fanns, det kom personer som ville tacka mig mer personligt osv. Det kändes faktiskt ingenting speciellt precis när jag åkte därifrån, men när jag nästan var hemma kom en våg av tomhet över mig. Känns märkligt att aldrig mer åka dit. Hade väl inte känts lika jobbigt om jag haft något nytt att gå till, men nu är det Arbetsförmedlingen jag ska till. Och det känns ju inte överdrivet skoj.

 

Men jag får försöka gilla läget och inte tänka negativt. Situationen är ingen jag kan påverka ändå, mer än att jag fortsätter att aktivt söka jobb. Sen har jag ingen större lust att vända på dygnet helt, så därför är jag uppe redan nu. Snart ska jag iväg för att träna och sen kl 10:00 öppnar Arbetsförmedlingen. Får ta med arbetsbevis från mitt senaste jobb för resten bör de fortfarande ha registrerat då jag var där för två år sedan. Eller har jag helt fel?

Läs här.

Man kan tänka mycket på saker utan att agera. "Åh, jag undrar hur han har det" eller "Det vore trevligt att bjuda över föräldrarna på middag" men agerar man inte på tankarna, hur mycket är de då värda? Det är ju egentligen bara att ta telefonen och ringa. Jag måste själv bli bättre på detta. Så från och med nu ska jag göra mitt bästa för att ta mer initiativ och bjuda över folk. Vissa är svårare att bjuda över då jag inte får ha pälsdjur i lägenheten och de måste ha med sin hund, men andra kan jag lättare bjuda över i alla fall. Och jag tycker ju egentligen om att vara värd!

Ett litet tillägg till förra inlägget som jag uppenbarligen glömde skriva.

 

Om någon säger "du som är så smal kan behöva äta mer" blir jag inte direkt glad. Själv tycker jag inte att jag är så smal som personen vill påstå. Men om det nu finns flera som verkar tro att jag är smal vill jag ju leva upp till deras förväntningar och hur gör jag det? Jo, genom att gå ner ytterligare.

Just vikten är ett väldigt känsligt ämne för mig. Såhär är det: för 2,5 år sedan slutade jag träna på gym. Sen dess har jag ätit mer sötsaker, rört på mig mindre, och gått upp 12 kilo. Muskler ska dessutom väga mer än fett, så jag måste ha gått ner några kilo muskler och ändå lyckats gå upp 12 kilo. Så i alla fall 15-16 kilo fett bör jag ha gått upp. Tycker i alla fall jag låter rimligt, säg gärna emot om jag är helt ute och cyklar.

 

Hur som märks det tydligt på mig att jag har lagt på mig. Sen är jag inte på något sätt tjock, men normalbygd skulle jag säga. Nu har jag återigen börja träna på gym, dragit ner på sötsaker och sagt att jag skulle vilja gå ner 8 kilo. Det jobbiga är att berätta det för någon. Ofta får jag höra saker som;

 

"vansinne - du som är så smal behöver snarare lägga på dig!"

"titta här (personen pekar mot sin egen mage), om någon borde gå ner så är det jag"

"om du nu tycker att du borde gå ner, vad tycker du då om mig som är större än du?"

"håll käften, du behöver inte gå ner något"

 

Efter att jag har spelar i kyrkan och sitter vid kyrkfikat med en kopp kaffe bjuds det ofta på kakor/bullar. När någon frågar om jag vill ha brukar jag säga "nej tack, jag drar ner på sånt". Då får jag ofta höra "du är ju så smal så du kan ju ta några utan att det märks".

 

På allvar, varför kan folk bara inte acceptera och respektera att jag tycker som jag gör? De får gärna ha åsikter, men att säga "du som är så smal.." är inte en åsikt. Det är ett konstaterande, som personen i fråga drar av att ha sett mig fullt påklädd. Och vissa verkar vilja ge mig dåligt samvete för att jag vill gå ner, då de själva är större. Och de som klagar vid kyrkfikat är ofta lite större - får de kanske dåligt samvete att de själva äter när de förmodligen skulle må bra av att stå över kakan?

 

Det nästan ingen vet är att jag i princip hela tiden spänner magen en aning så att den inte ska bli av full storlek. För jag orkar inte se mig så. Vissa vänner säger "jag tycker inte att du behöver gå ner någonting" eller "jag tycker att det lilla extra, som du nu tycker att du har, ser bra ut". Det är helt okej för det är åsikter! Det visar även att de respekterar mig för de åsikter jag har om att jag behöver gå ner ~8 kilo. Så det så!

Kan man skämta om allt? Läs denna artikeln.

 

Personligen tycker jag att detta skämt var osmakligt.

Så fel det kan bli om man glömmer ett bindestreck;

 

I måndags var jag på gymmet för första gången på ~2,5 år. Har fortfarande en väldig träningsvärk, men det var fantastiskt skönt att träna. Funderar på att köpa gymkort som håller ett halvår och under den tiden träna 2-3 gånger i veckan. Rätt lagom och det kan bidra med att jag går ner delar av de kilon jag har gått upp under den tid jag inte tränat. Skulle jag inte säga nej till direkt. :-)

En välbehövd semester är snart här! 1,5 dagar kvar sedan åker jag till västkusten med ett gäng vänner. Där ska vi ta det lugnt, vandra, bada, åka båt, fiska, busa, leka, spela spel, ha grillkvällar med allsång och ladda batterierna. För att kunna varva ner ordentligt och vara närvarande har jag tänkt stänga av min mobiltelefon under de dagar vi är där. Det ska bli skönt!

Hörde något sorgligt häromdagen. Det gäller en föredetta medarbetare. För ungefär ett år sedan fick han, på grund av nedskärningar, sluta på jobbet. Han hittade ett nytt där han inte trivdes speciellt bra och sen fick han foten även därifrån. Sen lämnade hans fru honom. Då blev det väl för mycket för honom. Han ringde 112 och sa att "ni kan snart hämta min kropp för jag hänger mig nu". Sen hängde han sig. Räddningstjänsten ryckte ut och hann fram innan han var helt död. Däremot blev han förlamad från nacken och ner och talet blev skadat så det har gått ett tag innan lite smått kunnat börja prata igen.

 

Kan tänka mig att han mår sämre än

Läste ett intressant inlägg här. Kan jag varmt rekommendera.

Igår körde jag och en vän till Linköping. Skönt att ha med sig sällskap - vägen blir lätt dryg annars! Började med arbetsintervjun vilket gick bra. Men det är en stor anspänning och flera frågor som får en att tänka till lite. Vanliga frågor verkar vara:

 - Vilken roll tar du i en grupp?

Efteråt var jag helt slut i hela kroppen. Blev ju inte lättare av förkylningen. Men efter en glass och cola orkade jag vandra runt på stan och titta i affärer. :-) Måste säga att jag tycker Linköping är en fin och trevlig stad. Fina smågator. Trevliga uteserveringar där det känns betydligt mer rymligt än här i Kalmar.

 

Nu väntar jag på svar från han som intervjuade mig. Eventuellt ska jag dit igen på torsdag för en uppföljningsintervju och för att träffa dem jag kommer att arbeta med, om jag får jobbet.