Igår blev jag avtackad från jobbet. Fick faktiskt en väldigt fin blomma, vilket gjorde mig glad. Sen blev det inte mycket jobb utan främst överlämning, fick se till att dokumentation om allt jag gjort under de 1 år och 9 månader jag jobbar där fanns, det kom personer som ville tacka mig mer personligt osv. Det kändes faktiskt ingenting speciellt precis när jag åkte därifrån, men när jag nästan var hemma kom en våg av tomhet över mig. Känns märkligt att aldrig mer åka dit. Hade väl inte känts lika jobbigt om jag haft något nytt att gå till, men nu är det Arbetsförmedlingen jag ska till. Och det känns ju inte överdrivet skoj.

 

Men jag får försöka gilla läget och inte tänka negativt. Situationen är ingen jag kan påverka ändå, mer än att jag fortsätter att aktivt söka jobb. Sen har jag ingen större lust att vända på dygnet helt, så därför är jag uppe redan nu. Snart ska jag iväg för att träna och sen kl 10:00 öppnar Arbetsförmedlingen. Får ta med arbetsbevis från mitt senaste jobb för resten bör de fortfarande ha registrerat då jag var där för två år sedan. Eller har jag helt fel?

Blev bara två träningspass förra veckan, trots att jag tänkt träna tre pass i veckan. Prioriterade ner träningen och prioriterade upp sömn, musik och umgänge. Ibland går det bra, men ibland ska även träningen komma före. Den bidrar ju trots allt ändå till bättre mående, självförtroende, sömn, m.m. Samtidigt är det viktigt att inte gå ut för hårt i början, för då finns det en risk för att jag helt tappar motivationen och slutar träna igen.

Just vikten är ett väldigt känsligt ämne för mig. Såhär är det: för 2,5 år sedan slutade jag träna på gym. Sen dess har jag ätit mer sötsaker, rört på mig mindre, och gått upp 12 kilo. Muskler ska dessutom väga mer än fett, så jag måste ha gått ner några kilo muskler och ändå lyckats gå upp 12 kilo. Så i alla fall 15-16 kilo fett bör jag ha gått upp. Tycker i alla fall jag låter rimligt, säg gärna emot om jag är helt ute och cyklar.

 

Hur som märks det tydligt på mig att jag har lagt på mig. Sen är jag inte på något sätt tjock, men normalbygd skulle jag säga. Nu har jag återigen börja träna på gym, dragit ner på sötsaker och sagt att jag skulle vilja gå ner 8 kilo. Det jobbiga är att berätta det för någon. Ofta får jag höra saker som;

 

"vansinne - du som är så smal behöver snarare lägga på dig!"

"titta här (personen pekar mot sin egen mage), om någon borde gå ner så är det jag"

"om du nu tycker att du borde gå ner, vad tycker du då om mig som är större än du?"

"håll käften, du behöver inte gå ner något"

 

Efter att jag har spelar i kyrkan och sitter vid kyrkfikat med en kopp kaffe bjuds det ofta på kakor/bullar. När någon frågar om jag vill ha brukar jag säga "nej tack, jag drar ner på sånt". Då får jag ofta höra "du är ju så smal så du kan ju ta några utan att det märks".

 

På allvar, varför kan folk bara inte acceptera och respektera att jag tycker som jag gör? De får gärna ha åsikter, men att säga "du som är så smal.." är inte en åsikt. Det är ett konstaterande, som personen i fråga drar av att ha sett mig fullt påklädd. Och vissa verkar vilja ge mig dåligt samvete för att jag vill gå ner, då de själva är större. Och de som klagar vid kyrkfikat är ofta lite större - får de kanske dåligt samvete att de själva äter när de förmodligen skulle må bra av att stå över kakan?

 

Det nästan ingen vet är att jag i princip hela tiden spänner magen en aning så att den inte ska bli av full storlek. För jag orkar inte se mig så. Vissa vänner säger "jag tycker inte att du behöver gå ner någonting" eller "jag tycker att det lilla extra, som du nu tycker att du har, ser bra ut". Det är helt okej för det är åsikter! Det visar även att de respekterar mig för de åsikter jag har om att jag behöver gå ner ~8 kilo. Så det så!

I måndags var jag på gymmet för första gången på ~2,5 år. Har fortfarande en väldig träningsvärk, men det var fantastiskt skönt att träna. Funderar på att köpa gymkort som håller ett halvår och under den tiden träna 2-3 gånger i veckan. Rätt lagom och det kan bidra med att jag går ner delar av de kilon jag har gått upp under den tid jag inte tränat. Skulle jag inte säga nej till direkt. :-)

Var ute och gick en timma ungefär med en vän precis - fantastiskt skönt! Nu blev jag genast mer motiverad att äta mindre skräpmat än jag gör och röra på mig mer. Dags att gå ner några kilo. Ska se om jag kan komma igång med powerwalking en gång om dagen. Helst efter att jag kommit hem från jobbet innan jag äter. Då ska man förbränna som mest, om man inte gör det direkt på morgonen innan frukost. I alla fall har jag för mig att det är så.

 

Om en stund ska jag dra med mig gitarren och åka iväg till en vän. Vi ska sitta på hennes altan och spela. Blir trevligt! Är dessutom sugen på att gå på bio snart.. får se om det blir Warm Bodies ikväll. Just nu är det tveksamt då den går 21:30, men får se hur jag känner mig sen!

Idag provade jag mina löparskor för första gången och jag måste säga att min kondition har blivit betydligt sämre de sista två åren. Dags att komma igång med träningen igen. Men som det ser ut nu får det räcka med löpning och eventuellt armhävningar + sit-ups hemma.

 

Efter den korta rundan gjorde jag biffar. Är gott med hemlagade, så nu sitter jag och äter, dricker rödvin och tittar på The Walking Dead En schysst serie enligt mig, men det gäller att man tål att se blod.

 

Imorgon är det dags för mig att åka till Blodcentralen för att donera. Vet att det är brist på blodgivare i de flesta kommuner så det är bra om så många som möjligt kan börja!